Det var med lite blandade känslor jag fick höra att det var imponerande att jag stod upp. Det fick mig att inse vad mycket mediciner jag faktiskt gick på och vad det innebar, samtidigt kändes det lite skönt att höra. Jag är stark, det är medicinerna som orsakar det och det hade kunnat vara mycket värre. Vid det här laget hade jag börjat oroa mig lite för att jag skulle ha permanenta skador efter operationen och IVA vistelsen, tankar som "tänk om det inte är medicinerna som gör det så svårt att tänka utan min hjärna som är paj" och så vidare började dyka upp. Jag var även orolig för att jag skulle behöva gå på dessa ep-mediciner livet ut och inte kunna köra på grund av att jag trots medicinerna ändå har anfall.
Min läkare pratade om att anfallen kunde bero på svullnad efter operationen men att om jag fortfarande hade anfall efter sådär en 6 månader då kunde man inte längre skylla det på operationen. Han pratade även om att jag inte skulle gå på dessa mediciner utan om det var kvarstående skulle det börja provas annat. Jag vet inte riktigt vad det skulle innebära det var ju inte riktigt aktuellt just då så jag släppte det och antog att det skulle förklaras när det kommit till det. Han trodde att alla mina besvär berodde på medicinerna och att det var en väldigt lite risk att operationen eller alla anfallen skulle ha orsakat någon skada som jag skulle märka av. Det var ju en lättnad :).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar