Det var verkligen ingen lätt period som följde, det man kan säga var positivt var att mitt minne påverkades så mycket minns jag inte :p Medicinerna gjorde att det var svårt att tänka och jag orkade i princip ingenting. Att dammsuga kunde innebära att jag sedan fick gå och lägga mig och vila en stund. Jag kände mig inte direkt som den pigga 23 åring jag egentligen är. Jag hade en månads träningsförbud innan jag fick lov att börja träna lite försiktigt, ingen mage dock eftersom de var lite oroliga att det skulle trigga kramperna. Jag försökte träna lite lugnt varje vardag. Det gjorde att jag återfick lite känsla av rutin och inte kände mig så fruktansvärt instängd. Jag kände mig lite som att huvudet var invirat i bomull. Tankarna gick långsamt och ibland inte hela vägen fram, jag stammade och tappade ord så fort jag blev det minsta stressad eller frustrerad. När jag var på ett återbesök hos min läkare stammade jag först så mycket att det knappt gick att förstå vad jag sa. Han sa att det var starkt att jag över huvud taget stod upp med tanke på de höga doserna jag hade av mina mediciner och biverkningarna efter sömnmedlet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar