Jag har under den här tiden haft ett fantastiskt stöd i min familj och mina vänner. Visst är det jag som varit "sjuk" och fått en massa mediciner och åkt in och ut på sjukhus men det är de som har fått ta de hårdaste smällarna. Jag kanske ha känt att jag mist en del av kontrollen under den här tiden men jag har ändå haft en betydligt större kontroll än dem som tvingats stå bredvid utan att kunna göra någonting när jag krampar eller när jag ligger på IVA. Det är dem som har oroat sig när jag hamnat på IVA, jag är ju sövd och minns ingenting, men de minns. Både mina vänner och familj har stötta mig och ställt upp när helst jag har behövt det. Det är tack vare dem som jag har kunnat vara stark under den här tiden. De har besökt mig på sjukhuset, hjälpt mig under permissionen, hjälpt till med att skjutsa, stötta, handla med mera. De är alla fantastiska.
Hur mycket jag än skulle vilja ta bort all den oro och smärta som de har känt för mig under dessa månader så kan jag inte det. Jag är normalt den som tar hand om och håller ihop. Att plötsligt vara den som behöver stöd och att inte kunna göra någonting tillbaka för att minska lidandet är inte lätt. Jag har fått öva mig i att be om hjälp med det som jag egentligen inte orkar men som jag gör ändå.
Även om den här tiden har varit långt ifrån lätt så har den givit mig massor. Jag har fått en massa kunskap som kommer hjälpa mig att bli bättre både i min arbetsroll och som privat person och jag har insett vad många fantastiska människor som finns i in omgivning, som alltid är redo att ge en hjälpande hand om jag skulle behöva det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar