En gång till

Jag var på Post IVA samtalet på torsdagen, på söndagen hände det...

Det hade varit lugnt med kramperna sedan de satt in medicinerna i augusti. Jag hade haft ungefär en var annan vecka. Denna veckan var annorlunda jag hade haft 5 på måndagen och sedan var det lugnt fram till fredag då jag hade 3, lördagen då jag hade 2 och sedan söndagen när det bröt loss på riktigt.

Jag hade en kramp på morgonen, jag funderade inte så mycket på det förutom att jag kände att jag skulle bli tvungen att ringa neurologmottagningen dagen därpå för att fråga om jag verkligen skulle minska min medicinering den dagen som det var sagt tidigare. Vid halv 2 hade jag en kramp till och under ca en halvtimme hann jag ha 7 kramper alla på ungefär en minut med några minuter emellan. Jag hade legat i soffan och tittat på tv, jag tänkte att det var bäst att jag gick och låste upp dörren ifall att jag skulle få en kramp som inte slutade och att jag därmed skulle bli tvungen att ringa ambulansen (vore ju snopet om de inte kunde komma in). Jag kände mig orolig i kroppen och mådde illa och jag var klart skakig när jag var uppe och gick så jag gick och lade mig i sängen eftersom det är mer praktiskt om jag skulle få fler kramper. Strax efter att jag lagt mig fick jag ytterligare en kramp. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag har instruktioner om att ringa ambulansen om krampen inte släppte på 10 minuter men vad gör jag när jag har kramp efter kramp men bara små korta, det är ju inte heller bra att ha så mycket kramper?? Jag bestämde mig för att ringa min pappa för att kunna rådgöra med honom, han är sjuksköterska. Medan jag pratade med honom hade jag ytterligare en kramp. Han tyckte att det började bli lite väl många och att det nog var dags att ta kontakt med vården. Vi bestämde att han skulle ringa neurologavdelningen där jag legat inne förut och rådfråga dem om jag behövde åka in och i så fall om det gick att komma igenom akuten någorlunda fort eftersom det är stressande och eventuellt då värre för kramperna att ligga på akuten och vänta. När han ringde upp mig igen hade jag kommit upp i 11 kramper. Sjuksköterskan på avdelningen hade hållit med om att det var oroande många kramper och hon tyckte att eftersom det verkade eskalera att jag skulle komma in om det förvärrades. Eftersom jag hade hunnit ha fler kramper medan han pratat med henne bestämde pappa och jag mig för att det nog fick bli akuten för jag kunde ju inte ligga hemma och krampa på det här viset. Sjuksköterskan hade sagt att vi var tvungna att gå genom akuten men att vi kunde informera dem om att vi pratat med avdelningen som tyckte att jag skulle komma dit, detta skulle förhoppningsvis innebära att de bara gjorde det nödvändiga på akuten och sedan skickade upp mig till avdelningen.

Väl på akuten hade krampade jag när jag satt och anmälde mig i luckan så om det inte verkade illa nog när jag informerade dem om att jag hade haft 14 kramper inom en dryg timma så kom jag snabbt in nu. Väl inne i undersökningsrummet hade jag ännu en kramp strax efter att jag lagt mig på britsen... man kan säga att jag började bli trött på det hela. De ställde frågor, tog EKG, satte nål med mera vilket avbröts då och då för att jag krampade. Jag fick nu syrgas under tiden jag krampade. När de var färdiga gick de för att hämta dr och vi fick en ringklocka så vi kunde höra av oss om det var någonting. Jag la mig på sidan, det är inte det lättaste på de smala britsarna, eftersom det inte är fullt så jobbigt för magmusklerna att krampa när jag ligger på sidan. Det märktes att pappa tyckte det var jobbigt att se mig krampa och inte kunna göra någonting.

Dr kom in och började ställa frågor, jag började krampa igen (jag tror att jag var uppe på 20 vid det här laget) den här gången var den längre. Det instruerades om att ha Stesolid redo och dr gick iväg en stund medan sjuksköterskan kom in. Dr var snart tillbaka och nu pratades det om IVA. Man kan väll säga att jag hade börjat ana att det inte skulle kunna skicka upp mig till avdelningen när jag krampade så frekvent. Sedan minns jag ingenting mer, bara bitar av konversationen med neurologen som pratade om att jag skulle behöva skickas till Gbg antingen för att opereras eller sövas och att han sedan kom in igen och sa att det fick bli sövningen.

Nästa sak jag minns är andra dagen i Gbg.