Var iväg för att göra MR, det hade nämligen gått 6 månader sedan jag opererades så nu kan man äntligen se om hela tumören är borta. Undersökningen gick inte direkt som på räls...
Det började bra, jag var där i god tid och de tog in mig tidigare eftersom det var lugnt. Jag möttes av en mycket trevlig manlig ssk och jag förklarade att de förra gången hade väldigt svårt att få in en nål på mig och att det därför är bra att sätta den direkt. Det tog fem försök med gul nål (mycket liten), ett i vardera armveck, ett på vardera undersida av handlederna, innan ssk nr tre lyckades sätta en på tummen (det är ett smärtsamt ställe). Under tiden var jag skakig, jag blir det av att ligga på rygg och det blev bara värre av att jag spände mig lite när de stack mig eftersom det gjorde fantastiskt ont. Jag fick ett litet anfall men det slutade efter någon minut så vi körde igång med undersökningen. I maskinen skakade jag bara mer och mer, jag försökte tappert att slappna av med hjälp av min avslappningsövning men det gick inte i den miljön. Jag lyckades dock hålla still mitt huvud så att bilderna inte förstördes. När personalen kom in för att ge kontrasten skakade jag ganska mycket, hon plockade ut mig ur apparaten, en stund fortsatte jag skaka och sedan började anfallet.
Det är inte lätt att ha ett anfall på MR-britsen, den är hård och smal. Som tur var höll de upp mig så att jag inte låg och dunkade huvudet i britsen. De fick ett ordentligt träningspass kan man säga, de är inte det lättaste att hålla mig uppe när jag har ett anfall. Till råga på allt känner de mig inte och trots att jag försökte förklara vad anfallen innebär och att de är ofarliga (inte så lätt att förklara när man är mitt uppe i ett) så det är förklarligt att de blev lite oroliga och rådlösa. de visste ju bara att jag var opererad för hjärntumör och att jag legat inne på IVA för anfallen. När jag sa att jag varit på IVA för det kom den manliga ssk ihåg att han varit där och röntgat min lungor, inte konstigt att han gick och hämtade dr han mindes mig som sövd p.g.a. att jag fick anfallen nån stopp. Dr kom in och frågade om jag tog mediciner för anfallen jag svarade nej det gjorde jag inte det är bara att vänta ut dem. det beslutades att medicinjouren skulle ringas. Under tiden vi väntade på medicinjouren körde de ut mig till rummet utanför. Medicinjouren kom springande med ssk och undersköterska från akuten med akutväskan i högsta hugg. Han kom in genom dörren och konstaterade att det såg mycket lugnare ut än han trott. Han frågade om jag tog några mediciner mot min epilepsi jag svarade då att det inte är epilepsi utan Funktionella anfall. Någon frågade om jag fått Stesolid och jag svarade att det inte behövdes Stesolid eftersom anfallen är ofarliga och det bara är att vänta ut dem. Dr svarade att det inte brukar vara patienten som säger så. Han gick iväg och läste i min journal, under tiden fick jag syrgas. Han kom tillbaka och konstaterade att det stod att jag det skulle vara någon i rummet tills det slutade (undra när det skrevs eftersom jag inte behövde ha någon på rummet under anfallen när jag låg inne sist och hemma är jag själv men jaja jag protesterade inte). Han konstaterade att jag behövde komma till ett lugnt rum så att jag skulle få en bättre chans att få anfallet att sluta. De samlade ihop alla mina saker och sedan rullade vi iväg till akuten. De körde in mig i akutrummet, dr ville att jag skulle få komma till en avdelning, helst neurologen där de känner mig, så att jag kunde vara där tills man var säker på att anfallen slutat. Strax efter slutade anfallen, dr kom in och konstaterade att jag såg ut som vanligt. Han ville att jag skulle ligga på OBSen ett tag så kunde jag gå hem när jag kände att det var lugnt. Jag konstaterade att jag var redo att gå hem direkt. Han såg lite förskräckt ut och frågade när anfallen hade slutat, ssk och usk svarade snabbt att de precis hade slutat. Dr undrade hur jag skulle ta mig hem. Jag svarade att jag skulle ta bussen fast inte hem utan till en restaurang där jag skulle träffa några kompisar och gå på musikquiz. Dr såg bekymrad ut och sa att om jag fick ett anfall på bussen skulle de skita på sig och de konstaterade att det ju vore dumt om jag fastnade på bussen och att jag nog skulle komma tillbaka då efter som de skulle ringa ambulansen på bussen. Jag svarade att jag ju faktiskt kan prata för mig så ingen ambulans skulle behöva tillkallas. Dr såg än en gång bekymrad ut och tyckte att jag skulle stanna åtminstånde en timme för att vara säker på att anfallen hade gått över, jag försökte förhandla ner det till en halvtimme eftersom jag ville komma i tid till restaurangen. Han svarade att att han inte kunde hålla kvar mig mot min vilja, jag suckade och svarade att jag inte skulle gå mot hans vilja. Han såg lättade ut och beslutade att jag skulle läggas på OBSen i en timme han skulle sedan ringas upp så att han kunde få se att alt var lugnt och sedan kunde jag gå hem. När det gått en timme travade jag iväg till sskdisken och sa att det hade gått en timme och att dr skulle ringas så att han kunde godkänna att jag gick hem. Hon hade inte ens hunnit skriva in mig men hon ringde upp honom. precis när hon slagit nr kom han gående. Han konstaterade att jag såg ut att vara ok och att det snart borde ha gått en timme. Jag svarade att det hade gått en timme och att jag skulle vilja gå hem. Uskan log och upplyste honom om att jag precis kommit och sagt att det gått en timme och att jag skulle iväg eftersom jag bokat en sistaplats i musikquisen (jag hade avslöjat att jag var usel på musikquiz).
Han frågade om min pappa skulle komma och hämta mig, det skulle han. Dr sa då att jag kunde gå hem när pappa kom och att jag fick komma in om det hände igen. Jag svarade att nej det skulle jag inte eftersom det var sagt att jag inte behöver komma in när jag får anfall eftersom de är ofarliga. Han såg lite uppgiven ut och sa ok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar