Ont i magen

En dag fick jag ont i magen. Det började försiktigt gjorde inte super ont men det var störande. Jag antog att det kanske var att jag behövde gå på toaletten eller så men det hjälpte inte. Fia var och hälsade på mig och vi pratade vidare eftersom jag tyckte det var bäst att avvakta och se vart det tog vägen. Jag hade lite svårt att placera vart i magen det gjorde ont men det var liksom ganska högt upp. Efter ett tag tyckte jag att vi skulle promenera runt lite för att se om det hjälpte för nu hade det gjort ont ett bra tag, det ville inte ge med sig. Vi gick ut alldeles utanför avdelningen jag vandrade lite fram och tillbaka men det hjälpte inte så vi satte oss ner på ett par stolar. Vi satt precis vid hissarna och efter en stund kom mina föräldrar och min lillebror ut travandes från hissen. De undrade varför vi satt där och jaga förklarade. Mamma tyckte att jag skulle säga till ssk eftersom. Jag tittade på klockan och insåg att jag nu hade haft ont i nästan 3 timmar, lite länge kanske och det gjorde ju faktiskt mer ont nu så det kanske var dags att informera ssk om att jag hade ont i magen.

Vi gick in till avdelningen igen, jag gick nästan dubbelvikt. Personalen satt och fikade. Jag konstaterade att jag hade ont i magen, att jag haft det i nästan 3 timmar och att jag snart skulle gå av. Det blev fart på dem två sjuksköterskor for upp från sina stolar, den ena insåg att jag inte var henne patient så hon satte sig ner igen och den andra följde med mig in på mitt rum. Jag fick lägga mig ner i sängen, det gjorde svin ont. Han pumpade upp sängen för att han skulle kunna arbeta mer ergonomiskt när han kände mig på magen, varenda pumpning han gjorde skakade tills ängen och det kändes i magen. Han kontaktade sedan läkaren som kom och kände på magen och sedan kontaktade kirurgen som fick komma upp och titta på mig. Under tiden roade jag mig med en handske fylld med vatten för att tänka på annat än magen. Om jag låg helt stilla kunde jag bara ana att det gjorde ont. Kirurgen kom upp och klämde på min mage, gud vad ont det gjorde. Jag tyckte att det gjorde ont i hela övre delen av magen men när han klämde runt kom vi fram till att det satt mer till höger. Hans telefon ringde, han ursäktade sig och svarade sedan. När han lagt på konstaterade han att jag nu kanske hade hunnit slappna av och sedan kände han igen. Det gjorde rejält ont som sagt så jag stönade väll till och kunde inte hjälpa att jag spände magen. Han tittade lite förvånat på mig och frågade om det gjorde Så ont? Det gjorde det (Uppenbarligen!) , han ställde några frågor bland annat när jag ätit senast och sa sedan att det skulle tas lite prover och sedan skulle jag få något intravenöst mot smärtan för han trodde att det var magen som spökade eftersom jag gick på både penicillin och kortison utan något skydd för magen. När han sa att det skulle att prover råkade jag kläcka ur mig frågan om det var nödvändigt eftersom jag var så svårstucken. Han förklarade med ett leende att det var nog det tyvärr. Det var en mycket trevlig kirurg med humor och förståelse. Ssk kom in för att ta proverna och det gick faktiskt lätt till bådas förvåning eftersom han hade försökt ta prover på mig dagen före och då inte lyckats utan fått hämta en kollega så de kunde samarbeta. Vi konstaterade att det nog gick lätt eftersom jag haft ont så länge och att det kanske inte var en hållbar strategi för att kunna ta prover på mig :P. Sedan fick jag den intravenösa medicinen och smärtan upphörde strax efter, det var underbart. Nu skulle jag hållas fastande tills de beslutat om det skulle göras en gastroskopi ( det slutade med att jag fick fasta i ett och ett halvt dygn innan de tills sist beslutade sig för att det inte behövdes, jag kan informera om att det verkligen inte är roligt att fasta man mår piss) jag skulle inte heller ta medicinerna till kvällen förutom kortisonet för det vågade han inte sätta ut. Det gjorde skit ont att ta kortisonet när magen var tom och redan öm.