Har idag haft en "lipardag" som jag brukar kalla dem. En dag när man känner hela dagen att det kommer smälla loss och när det till sist gör det så här på kvällen är det en lättnad. Jag vet inte varför dessa dagar kommer, de har gjort det till och från sedan operationen. Någon sa till mig att det kanske är ett sätt att hantera det som hänt det liksom pyser ut allt eftersom jag kan hantera det. Att allting hände så fort att jag tvingats vänta med att reagera tills nu efteråt. Jag vet inte det kanske är så, svårt att säga.
Jag har en förmåga att plocka upp känslor som jag tror att jag borde ha. Så när jag sitter här och lipar över vad som hade kunnat hända om något gått fel eller vad det hade inneburit om de hade beslutat sig för att ge mig strålbehandling och kemoterapi så kan jag inte låta bli att undra om jag verkligen känner så eller om det bara är en fejkkänsla baserad på hur jag tror att jag borde känna och reagera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar