Jag minns att jag krampade...

Allting hade fungerat bra under de två veckor som gått sedan jag blev utskriven efter operationen. Jag orkade mer, jag hade kommit igång med träningen igen, jag hade träffat neuropsykologen för ett första samtal och så vidare. Min syster hade kommit ner från Uppsala för att umgås med mig, vi hade varit ute och joggat tillsammans på kvällen. Jag vaknade mitt i natten med en oroskänsla i kroppen. Efter en stund började jag krampa. Jag hade order om att om krampen översteg 10 minuter var det ambulansen som gällde. Krampen gav sig inte så det var bara att ringa, jag insåg dock att det inte vore schyst mot min syster att ringa ambulansen och inte väcka henne så jag ropade på henne för att se om hon vaknade, hon sov på övervåningen och jag på nedervåningen. Hon svarade och jag informerade om att jag krampade, hon kom ner. Jag ringde själv 112 och informerade om att jag krampade, det fanns en ledig ambulans så den skulle komma snart. Min syster låste upp dörren och frågade om det var någonting annat som skulle förberedas. Jag ville ha byxor på mig eftersom jag inte gillade tanken på att åka till sjukhuset i bara nattlinnet så hon plockade fram ett par mjukisbyxor. Jag klarade av att ta på mig dem medan jag krampade (skills och envetenhet ;) och sedan plockade hon ihop lite saker som jag kunde behöva typ någonting att göra och min mobil mm. Hon undrade om jag ville att hon skulle följa med men jag tyckte att det var onödigt att båda skulle sitta sömnlösa på akuten så hon stannade hemma. Efter en stund kom ambulansen, det var samma ssk som jag hade åkt med när jag transporterades från gbg. Han lyckades sätta en nål på mig och gav mig sedan stesolid, krampen slutade. Det var fantastiskt skönt att krampen upphörde för vid det laget hade den hållit på ett bra tag så jag började änna bli trött. Jag var inte alls sugen på att åka in till sjukhuset mitt i natten så jag kramade min kudde och frågade (lite halvt skämtande) om jag inte kunde stanna hemma nu när krampen slutat, jag ville ju sova. Han svarade då - Du vet ju vad som gäller Ebba. Jaja svarade jag med en suck och drog av mig täcket och gick ur sängen. Jag satte på mig skorna och gick ut till ambulansen. Jag var inte helt stabil eftersom jag fått stesolid så de stötta mig, jag fick upp sån fart ner för trappan att de fick be mig sakta ner så jag inte skulle ramla.

Sen minns jag inte mer, bara små bitar av minnen blandade med hallucinationer under mina två veckor på IVA...