Vad är verkligt?

Jag låg nästan 2 veckor på IVA. En stor del v tid var jag sövd och minns därför ingenting. När jag blev piggare låg jag en natt på IMA och sedan kunde jag flyttas upp till neurologen som var min hemavdelning. Det var både skönt och läskigt att komma upp till neurologen. Trevligt att träffa personal jag kände men läskigt att inte längre ha personal så lättillgängligt som på IVA och IMA. Jag var virrig, en blandning av hallucinationer och minnen av drömmar och hallucinationer som jag inte kunde urskilja vad som hänt och inte hänt. Det tog mig några dagar att inse hur virrig jag var och att börja få lite grepp om vad utav de miljoner minnen jag hade som hade hänt i verkligheten, ytterst få kan jag säga. Jag upplevde att jag hade legat inne i uppåt 6 månader och att jag flyttats runt mellan sjukhus och avdelningar, i verkligheten hade jag vi det laget legat inne ca 3 veckor och jag hade bara varit på IVA och IMA innan neurologen. Det var in mamma som redde ut mycket åt mig och det är jag tacksam över det gjorde att det kändes som jag fick ett grepp om verkligheten igen även om jag nu flera månader senare inser att jag inte var riktigt med på grund av alla de mediciner jag gick på. De hade satt in mig på höga doser av epilepsimediciner. Medicinen hade så klart biverkningar, den hade dessutom trappats upp på 2 dagar istället för 2 veckor eftersom det var bråttom att få kontroll över kramperna. Ovanpå biverkningarna av epilepsimedicinerna, vilket inte är lite, så hade jag biverkningar i en månad av medicinen jag sövts med. Jag var trött jämt, tålde i princip inga intryck, hade svårt att hänga med i konversationer, svårt att minnas, sömnstörningar och så vidare.

Alla dessa biverkningar fick jag sedan dras med under de kommande månaderna.