Man skulle kunna säga att jag var lite chockad över beskedet...samtidigt fanns det en känsla av att jag redan visste innan han berättade. Någon del av mig visste att jag hade en tumör. När jag senare låg inne efter operationen pratade jag med en annan patient som också opererats för en hjärntumör, hon sa samma sak. När man fick beskedet var det liksom en känsla av att det visste jag redan.
Jag gick ner till apoteket på sjukhuset för att hämta ut mina tabletter eftersom jag skulle börja ta dem på direkten. Utanför träffade jag en kompis till mig, vi gick i samma klass och vi skulle göra ett studiebesök på ambulansstationen den dagen och hon var tidig. Hon frågade mig sådär som man gör för att starta ett samtal hur det var med mig. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, hon visste att jag haft problem med kramper och jag insåg att jag inte kunde svara att allt var bra så jag hör mig själv säga inte så bra jag har en hjärntumör. Hon tittade chockat på mig, hon visste inte riktigt vad hon skulle säga. Vad säger man till någon som just berättat att den har en hjärntumör??
Hon hämtade sig fort och började fråga om hjärntumören och vad det innebar, hade jag berättat för min mamma, hur var det med mig och så vidare. Jag hade inte ringt min mamma än. Min mamma flyttade nyligen 7 timmar bort så det har varit lite känsligt runt att jag blivit dålig. Jag visste inte hur jag skulle berätta för min mamma men det var lika bra att ringa eftersom hon visste om läkarbesöket och väntade på mitt samtal för att få besked. Det vara bara att ringa, hon tog det ändå bra skönt att veta vad det är liksom även om hjärntumör inte är den roligaste diagnosen.
Nu var det svåra vem skulle jag berätta för och hur?? Hjärntumör är så laddat och så förknippat med döden. Jag är en pratsam människa som gärna delar med mig av det mesta men jag vill inte gärna betunga andra med min diagnos så att de ska gå och oroa sig för mig. Jag valde att berätta för de klasskamrater som jag är närmast med och som visste om kramperna och att jag skulle få besked den dagen.
När studiebesöket var över sms:ade jag min kompis och frågade om vi kunde ses när hon slutat jobbet. Det kunde vi så nu hade jag en timma att fördriva innan hon skulle plocka upp mig. Den effektiva människan i mig fick plötsligt spel och jag beslutade mig för att använda timmen till att gå till gymmet och meddela de som var insatta i allt som hänt och visste att jag skulle till läkaren för besked den dagen. Så jag travade iväg dit. Han som jag helst ville prata med var inte där han hade precis åkt iväg till deras andra anläggning och nästa dag skulle jag inte hinna prata med honom och sen skulle han vara ledig en vecka. Jag vet inte varför det kändes så viktigt att han fick reda på att jag fått en diagnos men det kändes på något sätt som om cirkeln inte var sluten innan han visste. Det var han som skickat in mig med ambulansen två gånger och gjort en plan för att jag skulle kunna träna så riskfritt som möjligt och det kändes plötsligt väldigt viktigt att han fick veta. Jag hör mig därför ber tjejen i receptionen (som jag visste kommer träffa honom senare på kvällen) att hälsa honom att jag har en hjärntumör. Jag förklarade i sig omständigheterna och att den troligtvis var godartad och så vidare men det var kanske ändå inte riktigt någonting man ber någon att hälsa någon annan. Detta kom jag och in kompis fram till senare och vi åkte därför till gymmet så jag fick prata med honom efter passet han hållit i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar