Första episoden

Det var en måndag, jag var och styrketränade i gymmet på förmiddagen. Kände att jag inte mådde riktigt bra redan på första övningen, mådde illa. Det är inte ovanligt att jag mår illa när jag tränar relaterat till att jag har dyspepsi så jag funderade inte så mycket mer på det utan fortsatte i stället lugnt att träna. Efter några övningar till kände jag att illamåendet tilltog och att jag verkligen inte mådde bra, gick och satte mig på en stol i receptionen. Efter en stund tyckte jag att illamåendet släppte lite så jag tänkte att provar att träna vidare. Gick till "hissen" där man gör chins med avlastning, när jag hade gjort ett sett kände jag mig dålig och inte helt stabil. Eftersom man står ganska högt upp kände jag att det inte var någon bra ide att stå kvar där uppe, jag klättrade ner och kände direkt att jag måste sätta mig ner, fortsatte sedan ner tills jag låg platt på golvet.

Där jag låg på golvet kände jag mig trött och borta jag orkade inte bry mig om att jag låg på golvet mitt i gymmet utan kunde bara tänka att jag behöver vila. Folk runt omkring mig reagerade inte de trodde bara att jag vilade. Efter ca 10 min kom det fram en kvinna som frågade hur jag mådde fick senare reda på att hon var sjuksköterska, jag svarade att jag inte mådde bra och att jag behövde ligga där och vila. Hon blev orolig och tillkallade personalen på gymmet och började ställa frågor till mig om jag var diabetiker och så vidare. Trots att jag blundade kunde jag höra på stegen att det var min tränare som kom gående. Jag han tänka" fan också nu blir det tjat om att resa sig" innan jag inte orkade bry mig mer. De ställde frågor och bråkade med mig, jag ville bara ligga kvar och insisterade på att jag bara behövde vila lite Ingen fara med mig.

Eftersom jag inte piggnade till valde de att efter en del diskuterande att ringa 112. I väntan på ambulansen hämtade de en av personalen från badet eftersom denne var mer van vid sådana här situationer. Under tiden han jag vända mig till magläge eftersom jag föredrar detta. Nu började de tjata om hur vida jag kunde sätta mig upp och visste kunde jag det men jag ville ligga kvar, efter en del tjat satte jag mig ändå upp men ville bara lägga mig ner igen så de fick hålla mig uppe. Jag gäspade var och var annan minut och ville ogärna ha ögonen öppna. De kom fram till att det bästa vore att vänta på ambulansen ute och se om jag piggnade till i den friska luften. Jag kunde gå själv men blundade nästan hela vägen, de vågade inte släppa mig. Det var soligt och gött ute. När vi kom ut släppte en av dem mig för att vända sig om och jag satte mig då omedelbart på marken skräddare, jag gillar att sitta på marken eller golvet. De lyfte upp mig så jag satt på en bänk eftersom de tyckte det var olämpligt att jag satt på marken.

Ambulansen kom, jag satt på bänken i solen och halvsov. De pratade med mig och ställde frågor, jag svarade på de jag orkade, jag kände igen en av ambulanskillarna från min praktik på ambulansen. Jag fick gå och sätta mig på båren blev då tröttare igen och halvslumrade på båren, svarade därför inte så snabbt på frågor. Jag var motoriskt orolig och låg och småryckte. Ambulanskillarna beslutade sig för att köra mig till akuten.

På akuten blev jag allt mer slö, men det gick lite i vågor jag kom ihåg att jag skulle börja min praktik på en avdelning på samma sjukhus om en timme så jag bad dem att ringa dit och meddela att jag inte skulle komma. När de hade gjort det kunde jag slappna av och då blev jag allt mer slö och jag började rycka mer. Ryckningarna utgick från magen och gjorde så att jag lyfte överkroppen och benen. Jag kunde höra hur personalen blev mer orolig och att de bestämde att läkaren behövde titta på mig omedelbart, jag orkade inte bry mig och var nöjd så länge de inte ville mig någonting. Blev flyttad till en annan plats och läkaren kom och ställde frågor och gjorde tester, jag svarade på det jag kände viktigt nog att orka svara på och lyfte på armar och ben när jag fick order om detta. Öppnade ögonen på kommando men orkade inte ha kvar dem öppna några längre stunder. Ryckningarna kom och gick i vågor och det gjorde även hyperventilationen och slöheten. Läkaren beslutade att jag inte fick vara ensam så en i personalen var med mig hela tiden. En annan läkare kom, neurologen, nu kunde jag inte fokusera blicken ögonen gick i kors och det tog mig flera minuter att lyckas titta rakt på läkarna. Jag rullades iväg till CT på vägen dit kunde jag känna hur allting släppte ögonen var inte längre svåra att hålla öppna och kroppen slappnade av. Allt jag kunde tänka på nu var att jag måste gå på TOA. Jag hade druckit en hel del vatten på gymmet och nu var det kris. Det var inget annat att göra när vi kom till CT än att säga att jag måste gå på toaletten NU!, de fick snällt anpassa sig. Den snälla undersköterskan fick följa med mig in på toaletten eftersom de inte vågade lämna mig ensam så vi krånglade oss in på toaletten med alla mina sladdar och dropp. Vilken lättnad, det trumfade skammen över att behöva be personalen på CT och läkaren som följt med att vänta eftersom jag var tvungen att gå på toa innan undersökningen.

CT genomfördes med kontrast, tur att jag gått på toa för när kontrasten sprider sig i kroppen känns det som att man kissar på sig. Jag rullades tillbaka till akuten och nu mådde jag som vanligt igen. De sa att jag nog skulle läggas in på neuro. Efter ett tag beslutades det att jag kunde flyttas till OBS eftersom jag mådde bra. Neurologen kom dit och pratade med mig om vad som hänt. De hade inte en aning om vad som hänt med mig de tyckte inte att det riktigt var som EP och inga prover hade visat på någonting. På CT såg man en punkt man inte kunde förklara men man kan ha sådana utan att det är någonting. Punkten hade dess utom synts redan på den CT jag gjort 6 mån tidigare på grund av att jag haft problem med ögonflimmer och den hade inte förändrats sedan dess och detta tydde på att det inte var det värsta. En MR beställdes ändå för att för säkerhetens skull kika på punkten.

Eftersom jag mådde bra kunde jag skrivas ut och gå hem. Jag travade upp till min praktikplats för att meddela min handledare vad som hänt och att jag mådde bra och gick hem. Ringde min syster som hade hämtat min bil på gymmet, hon kom och hämtade mig. Vi åkte förbi gymmet så jag kunde gå in och berätta att jag mådde bra och sedan åkte vi hem.