Ibland känns det som om man bara trampar vatten i oändlighet, man känner att man inte kommer orka länge till men samtidigt orkar man mer än man trodde man skulle. Jag är trött, inte bara fysiskt utan också psykiskt. Är jag deprimerad? Det kan jag inte svara på för jag vet inte jag visar säkert vissa tecken men samtidigt är jag inte helt övertygad. Hur vet man säkert? Hur vet man att man inte bara lurar sig själv? Det är svårt för andra att bedöma för de går bara på det man berättar och vad de ser just den korta stund de ser en. Det kan vara en ovanligt bra stund eller en ovanligt dålig men det är svårt att sätta ord på riktigt vad det är. Om det just då känns väldigt tungt kan det vara lätt att bara komma att tänka på allt det som är dåligt och tungt just för stunden och det väger över till den dåliga sidan medans om det är en bra stund kan det vara lätt att glömma hur tungt det faktiskt är resten av tiden. Det är inte lätt att ge en rättvis bild till någon annan. De får ju bara din tolkning för stunden och de i sin tur gör sedan sin tolkning och om de drar in en annan personen kommer den personen i sin tur göra en tolkning och det är som viskleken, sanning förvrids ju längre bort den kommer och det som kändes sant just där och då kanske inte alls känns rätt en annan dag.
För några dagar sedan kändes det som om jag "hit a low point". Jag korsade en gräns jag aldrig trodde jag skulle korsa igen. Jag tror att jag är på väg upp igen men det är svårt att bedöma eftersom det har varit påsk nu och det har varit mycket umgänge med familjen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar