Två årsdagen

I onsdags var det två år sedan jag opererades. Det kändes lite märkligt, så nära men ändå så långt borta på något sätt. Det kändes ledsamt att titta tillbaka på den bild jag hade för ett år sedan av att jag vi det här laget skulle vara helt tillbaka i arbetet. Istället arbetstränar jag och jag får dessutom inte träna eftersom jag har haft lite otur under året. När jag kommit över den första vågen av nedstämdhet kan jag ändå erkänna för mig själv att det har gått framåt, om än inte så snabbt som jag hade önskat. Det går bra på arbetsträningen och jag har inte haft några bakslag där, hjärntröttheten blir bättre och jag lär mig att hantera den på ett bättre sätt, sömnen går åt rätt håll även om den blir sämre igen när det är mycket. Jag börjar även acceptera mer den jag är idag istället för att kämpa för att komma tillbaka till den jag var för två år sedan. Det är som de säger "tiden går inte bakåt, bara framåt".