Diskbråck?

Sicken jävla skitdag!! Började med att jag nästan inte sovit något, hade haft mardrömmar och vaknat i panik ett antal gånger under natten. Sen hade lillebror försovit sig så det blev att stressa iväg för att skjutsa honom och sedan hinna hem och äta frukost innan läkarbesöket kl 9:00 kommer dit och läkaren konstaterar att det är svårbedömt men att det hör till ortopedakuten.

Jag har nämligen behandlats hos SG under några veckor för misstänkt diskbråck i nacke och ländrygg. Har haft smärta i rygg och nacke samt känsel nedsättning och muskelsvaghet. En och en halv vecka tidigare hade min sjukgymnast krävt att jag skulle söka akut eftersom avföringen hade börjat bli påverkade, jag kunde inte tömma magen utan att sitta med benen på en pall. Jag åkte därför till ortopedakuten, ssk tyckte att jag skulle återkomma morgonen därpå eftersom det var fem sex timmars väntetid denna kväll. Jag höll med och återkom därför nästa morgon och beskrev mina problem för nästa ssk, förutom att magen var påverkad tyckte jag även att blåstömningen var påverkad. Hon gick och talade med en ortoped och återkom sedan för att meddela att ortopeden ansåg att jag skulle åka till VC eftersom ingen läkare där hade bedömt mig, hon ringde VC för att få en akut läkartid, hon säger till VC att SG inte vill att jag tränar p.g.a ryggsmärta, va??? Det var inte problemet! Jag undrade i mitt stilla sinnet vad hon sagt till ortopeden men jag orkade inte tjafsa utan åkte snällt till VC .😇

Träffade där en äldre läkare som startade med att han ville höra "hela" historien, hur man hittade tumören och så vidare. Han gjorde sedan en halvhjärtad undersökning av känsel och reflexer han petade bl.a.. med en pinne på överarmen och undrade om jag kände det, jag svarade att ja det gör jag men mindre än om han petat mig på andra sidan. Han sa sedan att de varken hade möjlighet eller kompetensen att ta över neurologens jobb. Jag undrade då om det faktiskt inte var så att diskbråck är ortopedens inte neurologen sak? Jag har ju faktiskt en neurolog för min  tumör inte min ryggbesvär. Han sa att jo det var ortopeden men det var bara om det var solklart och då opererade man det och han trodde inte att det ville operera mig. Jag frågade försiktigt om det inte brukar vara så att man kolla med en MR först om det faktiskt rör sig om ett diskbråck eller något annat, jo det gjorde man svara de han men sådana symtom som jag hade hade han aldrig hört talas om så det tyckte han kunde vänta tills jag skulle träffa min neurolog om två veckor. Han kallade mig lilla gumman och berättade sedan om de gamla goda dagarna. Han var inte på något sett otrevlig men det kändes inte riktigt bra när jag gick därifrån, det  kändes inte riktigt som han visste vad han pratade om. Min pappa arbetar på en annan VC så jag frågade honom om han inte kunde prata med en läkare där om hur de hade handhaft saken. Han gjorde detta om den läkaren tyckte absolut att det skulle göras en röken, helst en MR, pappa hörde därför av sig till min VC för att se om de inte faktiskt skulle skriva en remiss till ortopeden någon vecka senare fick jag träffa en annan läkare och då är vi tillbaka till denna dagens händelser.

Jag åkte till ortopedakuten igen, efter en stunds väntan fick jag komma in och en läkare gjorde en grundlig undersökning, han gick sedan och ringde min neurolog. När han kom tillbaka sa han att de gemensamt hade bestämt att det skulle göras en MR på hela min ryggrad så snart som möjligt och han hade beställt en akut som skulle göras följande morgon och jag skulle därför bli inlagd under natten. Man ville utesluta både en tumör och diskbråck eftersom jag hade så diffusa problem. De tog även några prover och satte en infart.

Nu skulle jag alltså upp till avdelningen. Det dröjde någon timma och under denna timma hade jag jävligt ont kan man säga jag var dessutom mycket trött efter allt velande och funderande för inte tala om sömnbristen. När undersköterskan kom in för att följa mig upp till avdelning hade tårarna börjat flöda och det blev inte bättre när jag kom upp till avdelningen och mer eller mindre fick panik över att behöva ligga inne.

Tårarna flödade, som smältvattnet en vacker vårdag porlade de nerför kinderna. Smärtan var olidlig, kraften tröt, ensam och utmattad kände jag hur paniken steg inför tanken att behöva ligga kvar på sjukhuset under natten och alla de värsta scenarierna flimrade förbi som filmer på en bioduk. De hade varit super rara nere på akuten och personalen på avdelningen vara snabba med att fixa fram smärtlindring när de insåg hur ont jag hade. Jag fick morfin både subkutant och intravenöst samtidigt för bästa effekt.

Vilken lättnad!!! Jag har aldrig varit så tacksam över smärtlindring tidigare. När smärtlindringen hade tagit skruv frågade jag om jag kunde gå ner och vara vid entrén istället eftersom jag tyckte det var jobbigt att vara på avdelningen, det fick jag. Jag kände mig fortfarande oerhört ledsen och panikslagen så  jag ringde min storasyster och pratade med henne tills jag var tvungen att gå upp till avd igen eftersom det var dags att äta. Jag åt, fick ny smärtlindring och gick ner igen. Satt ute i en busskur och pratade i telefon med olika personer tills det kändes ok att gå upp igen. Det var lättare att hantera ångesten när smärtan var omhändertagen.

Sköterskan sa att jag skulle fasta från midnatt ifall de skulle operera mig nästa morgon, det beskedet minskade ju verkligen paniken...eller inte.

Hade en rolig natt då jag bland annat spydde p.g.a. de höga morfindoserna. MR gjordes nästa morgon och jag fick snabbt besked att den inte visade något och att jag kunde åka hem med smärtlindring och att neurologen sedan fick följa upp mig för att se om de kunde hitta vart problemet låg. Jag åkte hem så fort jag kunde och pustade ut, tacksam över att jag inte skulle behöva ligga inne mer... för den här gången i alla fall.